Mitten på augusti

Jag fick ett samtal från min vän Sophie. ”Ulle vi tänkte köra en loppis igen till förmån för cancerfonden. Den 1 september kör vi. Är du med?” ”Självklart” Den här gången kände jag att jag hade mer kraft och ork. Vi började samla in saker igen. Vår insamling hos cancerfonden var nu uppe i nästan 80 000. En loppis till och vi skulle spränga 100 000-kronorsgränsen. Denna gången använder vi oss inte av tidningen utan av radion. Sophie och jag fick en förfrågan om att vara med i radio och prata om loppisen och om min cancer. Vi var jättenervösa, men det gick bra.

Loppis den 1 september

Jisses vad mycket grejer. Och vad mycket folk det kom. På kvällen satt vi helt utmattade och räknade pengarna. 22 000 kr! Vi hade sprängt 100 000-kronorsgränsen. Lyckan var total. Vi firade med bubbel och grillfest. Vilka underbara människor som ställt upp och hjälpt till med allt. Stort tack <3

Nu börjar håret växa på riktigt. Jisses vad tjockt det blir. Har som delmål att kunna ha en kort snygg frisyr till jul. Jag får fortfarande inte hämta dottern på fritids utan mössa, men har börjat skippa huvudbonad mer och mer. Det kliar! Har nu fått tillåtelse från läkarna att börja motionera igen. Började med korta promenader men har nu börjat lunka runt i samhället. Jag kallar det för byns ”freakshow” när jag är ute och rör på fläsket.

Jag tog mig mod att gå till en fotograf och fotografera min ärriga kropp. Jag ville se på mig själv på ett annat sätt. En bild som verkligen talar till en. Och Anna lyckades verkligen med dessa bilder. Jag kände mig helt avslappnad och bilderna blev bra. Inte för att jag är snygg på något sätt. Jag ångrar verkligen inte att jag tog dessa bilder.

Förberedelser inför strålningen

Så var det då dags för ny behandling. Strålning av bröstområdet. Jag var på läkarbesök en vecka innan och ställde in strålningsutrustningen. Fick ligga på en oerhört obekväm brits med armarna över huvudet. De mätte och justerade. Allt gick bra. Jag var inte orolig. Jag mådde jättebra. Det här skulle jag fixa. Problemet med mig när jag mår så här bra är att jag lätt glömmer att lyssna på kroppen. Det skulle straffa sig…

Oro och läkarbesök

Jag känner igen symptomen. Ett lätt tryck över bröstkorgen. Yrsel. Svårt att fokusera. Fan. Måste andas lugnt. Den 3 september sitter jag med min sambo och äter lunch. Då försvinner plötsligt känseln i min vänstra kroppshalva. Det sticker i kinden. Jag slutar andas. Får en inre panik. Går ut och tar luft. Det hjälper något. Jag skippar jobbet resten av eftermiddagen och åker hem. Ringer sjukhuset och förklarar mina symptom. Nu börjar det göra ont på vissa punkter i huvudet också.

Inom mig så vet jag vad jag är rädd för. Men jag vågar inte tänka tanken. Kontaktpersonen på sjukhuset bokar in ett läkarbesök i samband med att jag ska strålas 2 dagar senare.

Onsdagen kommer och jag träffar läkaren. Han undersöker mig och kommer fram till att mina reflexer i vänster kroppshalva inte riktigt är med. Jag har inte velat verka hypokondrisk, men jag sa rakt ut som det var till läkaren: ”Jag är livrädd” ”Livrädd för att jag ska ha en tumör i hjärnan” Han tittar på mig och säger: ”Det är inte konstigt att du är orolig. Det är vanligt att man känner så här. Du ska inte behöva gå omkring och oroa dig. Jag bokar en skiktröntgen av buk, lungor och hjärna så slipper du fundera mer.” Han tog mig på allvar! Äntligen skulle jag få göra den där undersökningen. Trycket över bröstkorgen släppte en aning bara genom att han sa så.

Uppdrag

Jag har fått i uppdrag att läsa in denna blogg i Radio Kalmar. Programmet heter Eftermiddag i P4 och min blogg kommer att sändas varje tisdag kl 15:15. Var riktigt taggad inför mötet på Radio Kalmar och första inläsningen av bloggen. Det gick bra. Dessa två herrar som håller i programmet är riktigt trevliga. Och jag som är så spontan på det. Det blir bra radio J Mitt syfte med detta är att nå ut till folk som kanske är i samma situation eller har någon närstående som drabbats. Mitt fokus ligger på människorna som finns runtomkring den cancerdrabbade. Jag vill hjälpa. Jag vet att det finns cancerdrabbade som inte vågar prata om sin sjukdom. Alla är vi olika. Vill man inte prata så ska man inte göra det. Det kanske finns människor där ute som tycker att jag är alldeles för frispråkig. Men för MIG har det hjälpt att prata.

Strålning och tankar

Jämfört med cellgiftsbehandlingen är strålningen ingenting. Den har än så länge inte påverkat mig alls. Att komma in till onkologen varje morgon är faktiskt en ganska så trevlig upplevelse. Och fort går det. Jag möter kanontrevliga sköterskor varje dag. Även om de kan ha ett pressat tidsschema så tar de sig verkligen tid med mig. Pratar lite skit, lyssnar på musik. Och varje fredag är det dansbandsfredag. Men den enda som dansar är strålningsutrustningen. Milde tid vilken maskin. Men tror man kliver in i en rymdfilm.

Ja jag har blivit en liten orossjäl. Oroar mig för att jag ska ha mer cancer på andra ställen i kroppen. Cancer finns ju. Det finns i alla åldrar. Man blir påmind varje dag. Jag har sett hur cancern har drabbat folk. Både gamla och alltför unga. Jag har en bekant som också har cancer. Men på ett annat ställe. Mer svårbehandlat än min cancer. Jag tänker mycket på henne. Hon är i min ålder. Så jävla orättvist.

Jag tror inte på ödet. Att jag fick bröstcancer är inte mitt fel. Nåja. Hade jag varit storrökare och fått lungcancer eller missbrukat solarier och fått hudcancer så kanske jag hade tänkt annorlunda. Men bröstcancern är inte MITT fel! Jag tror inte att den finns någon gud som testar mig. Cellerna i mitt bröst fick frispel och började dela sig ohejdat. Så ser jag på det.  

Skiktröntgen av huvud och mage gick bra. Det var lite läskigt att få konstastvätska insprutad i blodet. Mådde illa efteråt. 

Idag när jag var på onkologen så sa de till mig att jag skulle träffa läkaren efter strålningen. Jag blev nervös. Nu skulle jag få svar på röntgen. Vi gick in i hans rum och han la korten på bordet. De kunde inte se någon spridd cancer i min kropp. Vilken lättnad. Jag fick tårar i ögonen. När han pratat klart så sträckte han fram handen och skulle säga hej då. Jag kastade mig om halsen på honom. Jag var så lycklig! Nu har jag bara fokus på det jag ska. Nämligen att bli frisk från min bröstcancer.