Rosa Bandet galan 2012

Den 31 oktober sändes rosa bandet galan på TV från cirkus i Stockholm. Jag hade fått 2 biljetter av cancerfonden eftersom de uppmärksammat både insamling och min blogg. Snällt. Och vad trevligt med några dagars ledighet i Stockholm på tu man hand. Efter galan skulle det bli efterfest med samtliga inblandade. Klart att vi lantisar ska vara med och mingla bland känt folk i Stockholm.

Vi laddade upp med middag och en öl på hotellet innan vi gick från Östermalm ut till Djurgården. Det var kallt i luften. Det skulle bli jättespännande att se hur en tv-inspelning går till. Vi fick bra platser. Min sambo var inte riktigt nöjd eftersom vi fick byta platser till raderna längre ner. ”Då kanske vi syns på tv.” Muttlade han. Nåväl. Jag tittade mig omkring. Där satt folk som Elisabet Tarras Wahlberg, Lill Babs, Jill Johnsson. Så drog sändningen igång. René Nyberg var programledare. Så himla proffsig. Det sprakade igång med musik och reklam och lite tokigheter. Sen kom reportagen om drabbade kvinnor. Å Herre Gud… Jag grät mig igenom halva sändningen. En kvinna berättade om sina tankar om att kanske inte få uppleva sina barns första skolavslutning. Ett annat reportage handlade om en kvinna som inte klarade kampen. Man fick se hennes man och små barn besöka hennes grav. Så fruktansvärt att se. Mitt där under sändningen så slog tanken mig ”Fan folk DÖR ju av den här skiten” Jag har inte tänkt på döden i samband med min sjukdom på väldigt länge. Alla känslor som finns bubblade i mig som en tickande bomb. Hur kan det gå så här illa?

En tanke som slog mig var att det var väldigt mycket fokus på unga kvinnor och bröstcancer. Unga kvinnor i 30-35-årsåldern. Det ÄR ju faktiskt vanligast att man är äldre när man får bröstcancer. Det är klart att man blir berörd när det drabbar unga människor, men det är lika jobbigt att gå igenom detta oavsett ålder. När Sonja Aldén sedan ställde sig på scen och sjöng ”Du är allt” blev det ännu jobbigare. Just denna sjöng jag tillsammans med min dotter när min lillebor Rikard gifte sig med sin Helena för 2 år sedan.

När galan var över så var vi helt slut båda två. Vilken urladdning. Vi skippade efterfesten. Vem var på festhumör efter en sådan här kväll. Det blev istället en promenad på Djurgården. Allvarliga samtal om hur vi själva hade upplevt den mest kaotiska tiden under min sjukdomstid. Skönt att få prata. Vi stannade till på en pub. Boe gick och hämtade öl. När han kom tillbaka och satte sig så sa han ”Du är verkligen min bästa vän”

Utanför Cirkus (min sambo är en usel fotograf :-)

 47 miljoner kr kom in till cancerforskning 

Pustar ut efter galan. Vilken pärs!

Oktober

Jag läser. Oj vad jag läser och tar i fakta. Läser på om bröstcancer. Mellan 15-20 kvinnor i Sverige får bröstcancer varje dag. Det är mer än 7000 bröstcancerdiagnoser varje år. Tack vare forskning har behandlingsmetoderna blivit bättre. Idag kan över 80 % av alla kvinnor som får bröstcancer botas. Färre än 5 % är under 40 år. Jag tillhör den där lilla procenten. Sabla otur. Min cancer är inte ärftlig. Jag har inte den ärftliga genen. Jag fick cancer ändå.

Jag måste bara skriva lite om sjukvården på Kalmar lasarett. Dom är helt fantastiska. Personalen på mammografin, bröstsjuksköterskorna på kirurgen med doktor Marie Sundkvist i spetsen. Personalen på vårdavdelning 6 och 7 när jag låg inlagd med feber. Cytostatikamottagningen, röntgen, strålningsavdelningen. Alla som har tagit hand om mig har gjort det på ett otroligt proffsigt sätt. Jag har aldrig känt mig övergiven. Informationen har varit klockren. Visst har jag varit rädd många gånger, men har aldrig behövt känna mig dum över min oro. Ni gör alla ett fantastiskt jobb.

Jag har anslutit mig till några kurser angående cancer. Där träffas människor och diskuterar och får information om cancer. Jätteintressant att träffa andra som har varit med om nästan samma resa som jag. Vi pratar och utbyter erfarenheter. Jättenyttigt. Vi medsystrar har gjort ungefär samma resor men på väldigt olika sätt. Förra gången kom en sköterska från cytostatikamottagningen och pratade om cellgiftsbehandling. Det var samma sköterska som jag har haft vid de flesta av mina behandlingar. Hon började prata om cellgifterna. Jag skruvar lite på mig. Började må lite illa. Sen pratar hon vidare om det där röda droppet. Jag känner hur strupen drar ihop sig. Inte kan väl illamående komma bara av att bli påmind om droppet och höra hennes röst? En stund längre in i föreläsningen så säger hon att det är vanligt att man kan framkalla illamående bara genom att bli påmind om behandlingen. Läskigt. Förlåt Anna. Jag mår inte illa av din röst, men påminnelsen blev så stark. Du är helt fantastisk och har gjort ett kanonjobb med mig.

8 oktober

Nu börjar jag märka av biverkningarna av strålningen. Fy fan. Är röd på bröstområdet och i armhålan och ljusrosa på de ställena där huden lossnat. Hur ofta solar man armhålan liksom? Det gör ont. Det svider. Fast jag visste ju att sådant här kan förekomma och det vore ju lustigt om strålningsbehandlingen skulle gå obemärkt förbi. Jag har ändå varit hyfsat pigg under behandlingen. Men vissa dagar tar jag mig inte ur sängen.

Jag vill ha tillbaka mitt långa hår NU! Vill inte vänta. Jag försöker verkligen göra en liten frisyr av det lilla hår som är på huvudet, men det är svårt. Jag längtar till den dagen då dottern säger att det är ok att hämta på fritids utan mössa. Där är hon inte än. Hon skäms fortfarande för mig. Häromdagen åkte vi till Ölands köpstad och jag glömde sätta på mig en mössa. När vi kliver in genom dörrarna så tittar dottern på mig och får nästan panik. ”Mamma!! Mössan!!” Jag försöker vifta bort oron. JAG skäms ju inte. Men oj vad tjurig hon blev. Hon gick flera meter framför mig. Ville inte titta på kläder tillsammans med mig. Hon skämdes verkligen. Jag kände att jag blev irriterad. Sen bara ledsen. Jag blev sårad av min egen dotters reaktion. Ute i bilen så förklarade jag för henne att jag blev ledsen. Hon blev ledsen och sa förlåt. Var detta rätt eller fel? Jag vet inte. Ska jag bli arg när hon skäms för mig? Jag vet inte.

15 oktober

Nu har jag strålats klart. Jag är färdig med de dagliga besöken på strålningen. Kändes lite underligt att i morse inte styra bilen mot sjukhuset. Jag saknar folket i väntrummet och personalen men INTE behandlingen. Nu ser jag ännu värre ut över bröstet. Vem är monstret jag ser i spegeln? Huden har släppt och jag är mörkbrun. Kan inte sova om nätterna för det svider. Varje gång jag vänder mig så vaknar jag och skriker av smärta. Men det blir bättre… Svårt att se det nu. Har svårt att se en brudklänning på denna kropp inom ett år. För att inte tala om bröllopsfrisyr…

Silikonlappar över strålningsområdet lindrade

Jag träffade läkaren i fredags den 12 oktober. Nu är det dags att påbörja sista behandlingen. Antihormoner i 5 år. Antihormoner är en metod att stoppa östrogenet i min kropp. Min tumör var väldigt känslig för östrogen. Om det nu mot all förmodan skulle finnas någon cancercell kvar i min kropp så kommer den jävlen att dö nu. Har hört mycket om dessa tabletter. Nolvadex. Jag kan inte ta in allt. Jag vet ju inte hur de kommer att påverka MIG. Men enligt bipacksedeln med möjliga biverkningar så kan man bli både blind och få cancer i livmodern. Nåja. Det är väl en lätt överdrift. Vanligast är klimakteriebesvär så som svettningar och ledvärk. Ja, vad ska jag säga. Kan ju passa på redan nu att be min omgivning om ursäkt… Ifall jag skulle få kraftiga humörsvängningar.

Jag är lite rädd. Nu ska jag försöka hitta tillbaka till livet jag hade innan cancern. Vart var vi? Bröllop. Träning. Jo då. Klart det blir bröllop nästa sommar i augusti. Vilken fest det kommer att bli! Till dess ska jag ha både ha långt hår och vara i bröllopsform i kroppen. Känns skönt att ha små mål att sträva efter. 

Håret börjar växa till sig

Mitten på augusti

Jag fick ett samtal från min vän Sophie. ”Ulle vi tänkte köra en loppis igen till förmån för cancerfonden. Den 1 september kör vi. Är du med?” ”Självklart” Den här gången kände jag att jag hade mer kraft och ork. Vi började samla in saker igen. Vår insamling hos cancerfonden var nu uppe i nästan 80 000. En loppis till och vi skulle spränga 100 000-kronorsgränsen. Denna gången använder vi oss inte av tidningen utan av radion. Sophie och jag fick en förfrågan om att vara med i radio och prata om loppisen och om min cancer. Vi var jättenervösa, men det gick bra.

Loppis den 1 september

Jisses vad mycket grejer. Och vad mycket folk det kom. På kvällen satt vi helt utmattade och räknade pengarna. 22 000 kr! Vi hade sprängt 100 000-kronorsgränsen. Lyckan var total. Vi firade med bubbel och grillfest. Vilka underbara människor som ställt upp och hjälpt till med allt. Stort tack <3

Nu börjar håret växa på riktigt. Jisses vad tjockt det blir. Har som delmål att kunna ha en kort snygg frisyr till jul. Jag får fortfarande inte hämta dottern på fritids utan mössa, men har börjat skippa huvudbonad mer och mer. Det kliar! Har nu fått tillåtelse från läkarna att börja motionera igen. Började med korta promenader men har nu börjat lunka runt i samhället. Jag kallar det för byns ”freakshow” när jag är ute och rör på fläsket.

Jag tog mig mod att gå till en fotograf och fotografera min ärriga kropp. Jag ville se på mig själv på ett annat sätt. En bild som verkligen talar till en. Och Anna lyckades verkligen med dessa bilder. Jag kände mig helt avslappnad och bilderna blev bra. Inte för att jag är snygg på något sätt. Jag ångrar verkligen inte att jag tog dessa bilder.

Förberedelser inför strålningen

Så var det då dags för ny behandling. Strålning av bröstområdet. Jag var på läkarbesök en vecka innan och ställde in strålningsutrustningen. Fick ligga på en oerhört obekväm brits med armarna över huvudet. De mätte och justerade. Allt gick bra. Jag var inte orolig. Jag mådde jättebra. Det här skulle jag fixa. Problemet med mig när jag mår så här bra är att jag lätt glömmer att lyssna på kroppen. Det skulle straffa sig…

Oro och läkarbesök

Jag känner igen symptomen. Ett lätt tryck över bröstkorgen. Yrsel. Svårt att fokusera. Fan. Måste andas lugnt. Den 3 september sitter jag med min sambo och äter lunch. Då försvinner plötsligt känseln i min vänstra kroppshalva. Det sticker i kinden. Jag slutar andas. Får en inre panik. Går ut och tar luft. Det hjälper något. Jag skippar jobbet resten av eftermiddagen och åker hem. Ringer sjukhuset och förklarar mina symptom. Nu börjar det göra ont på vissa punkter i huvudet också.

Inom mig så vet jag vad jag är rädd för. Men jag vågar inte tänka tanken. Kontaktpersonen på sjukhuset bokar in ett läkarbesök i samband med att jag ska strålas 2 dagar senare.

Onsdagen kommer och jag träffar läkaren. Han undersöker mig och kommer fram till att mina reflexer i vänster kroppshalva inte riktigt är med. Jag har inte velat verka hypokondrisk, men jag sa rakt ut som det var till läkaren: ”Jag är livrädd” ”Livrädd för att jag ska ha en tumör i hjärnan” Han tittar på mig och säger: ”Det är inte konstigt att du är orolig. Det är vanligt att man känner så här. Du ska inte behöva gå omkring och oroa dig. Jag bokar en skiktröntgen av buk, lungor och hjärna så slipper du fundera mer.” Han tog mig på allvar! Äntligen skulle jag få göra den där undersökningen. Trycket över bröstkorgen släppte en aning bara genom att han sa så.

Uppdrag

Jag har fått i uppdrag att läsa in denna blogg i Radio Kalmar. Programmet heter Eftermiddag i P4 och min blogg kommer att sändas varje tisdag kl 15:15. Var riktigt taggad inför mötet på Radio Kalmar och första inläsningen av bloggen. Det gick bra. Dessa två herrar som håller i programmet är riktigt trevliga. Och jag som är så spontan på det. Det blir bra radio J Mitt syfte med detta är att nå ut till folk som kanske är i samma situation eller har någon närstående som drabbats. Mitt fokus ligger på människorna som finns runtomkring den cancerdrabbade. Jag vill hjälpa. Jag vet att det finns cancerdrabbade som inte vågar prata om sin sjukdom. Alla är vi olika. Vill man inte prata så ska man inte göra det. Det kanske finns människor där ute som tycker att jag är alldeles för frispråkig. Men för MIG har det hjälpt att prata.

Strålning och tankar

Jämfört med cellgiftsbehandlingen är strålningen ingenting. Den har än så länge inte påverkat mig alls. Att komma in till onkologen varje morgon är faktiskt en ganska så trevlig upplevelse. Och fort går det. Jag möter kanontrevliga sköterskor varje dag. Även om de kan ha ett pressat tidsschema så tar de sig verkligen tid med mig. Pratar lite skit, lyssnar på musik. Och varje fredag är det dansbandsfredag. Men den enda som dansar är strålningsutrustningen. Milde tid vilken maskin. Men tror man kliver in i en rymdfilm.

Ja jag har blivit en liten orossjäl. Oroar mig för att jag ska ha mer cancer på andra ställen i kroppen. Cancer finns ju. Det finns i alla åldrar. Man blir påmind varje dag. Jag har sett hur cancern har drabbat folk. Både gamla och alltför unga. Jag har en bekant som också har cancer. Men på ett annat ställe. Mer svårbehandlat än min cancer. Jag tänker mycket på henne. Hon är i min ålder. Så jävla orättvist.

Jag tror inte på ödet. Att jag fick bröstcancer är inte mitt fel. Nåja. Hade jag varit storrökare och fått lungcancer eller missbrukat solarier och fått hudcancer så kanske jag hade tänkt annorlunda. Men bröstcancern är inte MITT fel! Jag tror inte att den finns någon gud som testar mig. Cellerna i mitt bröst fick frispel och började dela sig ohejdat. Så ser jag på det.  

Skiktröntgen av huvud och mage gick bra. Det var lite läskigt att få konstastvätska insprutad i blodet. Mådde illa efteråt. 

Idag när jag var på onkologen så sa de till mig att jag skulle träffa läkaren efter strålningen. Jag blev nervös. Nu skulle jag få svar på röntgen. Vi gick in i hans rum och han la korten på bordet. De kunde inte se någon spridd cancer i min kropp. Vilken lättnad. Jag fick tårar i ögonen. När han pratat klart så sträckte han fram handen och skulle säga hej då. Jag kastade mig om halsen på honom. Jag var så lycklig! Nu har jag bara fokus på det jag ska. Nämligen att bli frisk från min bröstcancer.

7 månader med cancer

Metallicakonsert på Ullevi Sommaren 2011

Cancer? Jag? Det absolut sista jag ville göra efter att ha fått mitt cancerbesked var att surfa på nätet och läsa om andra människors cancer. Men nu efter ca 7 månader så känner jag ett enormt behov av att läsa andra människors cancerhistorier. Jag kommer på mig själv ibland genom att sitta och nicka, le, skratta eller gråta igenkännande när jag läser. 

Den  här "bloggen" berättar min historia. Mina tankar och erfarenheter.

Så låt oss gå tillbaka till januari 2012. Nu kör vi.

21 januari 2012. Knölen

Livet var nästan för bra. Bröllopsplanerna var i full gång inför sommaren. Jag hade i november börjat träna och träningen gav resultat. Jag köpte nya kläder i en storlek mindre och förlängde håret. Resan till Teneriffa i mars var bokad. Barnen såg fram emot semestern. De var ju ett år äldre i år så det skulle nog gå ännu bättre att åka. Så kom den där dagen. Den 21 januari. Jag står i duschen efter att min ”frissa” varit här och plockat ur mitt löshår. Jag känner något i mitt vänstra bröst. Inbillning? Knappast. Min enda tanke var: Bröstcancer – död. Jag vet att benen vek sig en aning under mig och jag blev illamående. Hela tiden med en enda tanke. Död. Fan jag är ju inte klar med mitt liv. Jag är 35 år. Har två barn 9 och 5 år gamla. Det kan inte ta slut NU!

Jag ringde in min sambo från garaget och han konstaterade också ganska snabbt att det var en stor knöl i bröstet. Eftersom det var lördag så kunde vi ju inte åka till någon doktor. Jag ringde 1177 (inte för jag vet varför. Behövde nog bara prata med någon) Fick ju givetvis inget svar om det var cancer eller ej, men jag fick väldigt bra information om rutiner med undersökningar och så. Något lugnare väntade jag till måndagen med att ringa.

Undersökning på sjukhuset och väntan

Fick via vårdcentralen en remiss till sjukhuset och mammografin. Jo då de såg knölen. De undersökte med ultraljud och stannade och tog bilder på den fan flera gånger.  Undersökningen avslutades med en biopsi. Biopsi= en lång jäkla nål in i bröstet för att nypa av små delar av knölen. Aj!!

Denna väntan tog nästan knäcken på mig. En och en halv vecka skulle vi vänta innan det där besöket på kirurgen den 8 februari. Man slets mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen var det bra. Andra dagen var man deppig. Mitt i denna väntan så inföll internationella cancerdagen. Överallt var det cancerartiklar. Varenda tidning och nätupplaga hade reportage om olika kända och okända personer och deras historier. Jag ville spy. Det var ju DERAS kamp. Inte min. Jag hade ju inte cancer. Eller?

Kvällen den 7 februari

Beskedet den 8 februari

Vi tog en fika på sjukhusets café innan vi skulle upp. Min sambo var med. Redan i väntrummet uppe på kirurgen börjar jag skaka. ”Det här kommer inte att gå bra”. Jag känner inte mina ben riktigt när vi går in till det undersökningsrummet vi blir visade till. Jag minns precis hur det såg ut. Vet vilken färg det var på pärmarna uppe i hyllan, handfatet och stolarna. Efter en stund kommer doktorn in. Hon hälsar och säger: ”Vi har nu fått resultaten på dina prover. Och… det ser ju inte så bra ut”

Jag vet att sambon kramade min hand hårt. Jag var förlamad. Tårarna rann minns jag men jag grät inte. Sedan hörde jag något om att tumören inte verkade ha spridit sig till lymfkörtlarna och att de skulle bli tvungna att operera bort hela mitt bröst. Tumören satt illa till. Mitt i bröstet. Stor som en pingisboll ungefär. Hur fan kunde jag ha missat den så länge? Nu var den iallafall där och nya prover skulle tas. Bedövning. En ännu större och längre nål än förra gången. Som 3 pistolskott in i bröstet. Pang pang pang! En kurator blir inkallad. Supergullig. Men jag hade inte så mycket att säga eller prata om. Jag såg vid det här laget ut som fantomen, med mascara rinnande ner för kinder och runt ögon. Bokade en tid med kuratorn. Skulle dit veckan efter.

Sambon och jag köpte mat. Åkte hem. Satte oss vid köksbordet och åt under tystnad. Vi hade inget att säga. Sen började det. Vem ska vi ringa först?

Berätta för barnen

Inte det lättaste. Jag hade nu vetat i 6 timmar att jag har bröstcancer. Nu var det dags att berätta för barnen. Jag började med min 9-åriga dotter. Hon är en ganska känslig tjej. En ”tänkare”. Ordet cancer är så laddat. Hon blev såklart jätteledsen och rädd. Jag grät inte när jag berättade. Jag var ”stark”.  Jag vet inte hur det känns att vara 9 år och få reda på att mamma är sjuk och kommer att operera bort sitt ena bröst och tappa håret. Herre Gud. En mamma som är flintskallig! Vi pratade länge och kramades och gosade. Jag minns att jag hela tiden lät så övertygande. ”Det här kommer att gå bra” Doktorn är jätteduktig”. Men om det var dottern eller mig själv jag försökte övertyga vet jag inte. Sonen 5 år blev lite ledsen, men jag tror inte att han förstod på samma sätt som dottern.

I samma veva informerade jag personal på dagis, fritids och dotterns lärare. Vilken underbar personal! Under hela resan har vi haft en otroligt bra kontakt.

Reaktioner från omgivningen

Än så länge var det bara nära vänner och familj som visste. Det blev ingen dramatik. Mitt jobb visste också. Jag stannade hemma från jobbet några dagar. Har fått höra i efterhand att mina närmsta kollegor suttit runt en arbetsplats när mitt sms kom. De hade suttit och varit tysta, gråtit och kramats.

Min chef samlade snabbt ihop vår grupp och informerade om läget. Jag själv tyckte att jag hade landat. Efter 3-4 dagar kände jag mig ok  (???). Några kollegor kom hem till mig med blommor och fika. Jag var som vanlig och vi fikade och hade skoj. Jag började jobba mindre än en vecka efter beskedet. Jag var ju stark. Det märktes direkt på jobbet att saker var annorlunda när jag kom tillbaka. En del stannade och pratade mycket. En del drog sig undan. Det är svårt att veta hur man ska bete sig. Sådan är jag själv.

Samma vecka som jag skulle opereras släppte jag bomben på Facebook.Oj vilken aktivitet. Och vilket fantastiskt stöd jag fick. Nu var det ute. Skönt. Det kom blomsterbud, nallebud, chokladbud. Gud vad saker  jag fick. Det jobbiga med att de flesta nu visste var allt tröstande. En del folk blev ledsna när de till exempel såg mig i affären. De ville kramas. Såg ledsna ut. Jag har nog aldrig tröstat så många som jag gjort under de här 7 månaderna. JAG klappade på folk och sa saker som: "Jo men detta kommer jag att klara" "Jag har bra förutsättningar". "Så inte va ledsen nu". Sedan förstår jag att det inte kan ha varit lätt för en del. Många har en relation till cancer och nu blev det verklighet igen. Jag klandrar ingen för att ha varit ledsen pga mig.

Panikångest

Fredagen den 24 februari skulle jag opereras. Skulle bli inlagd sen 23 februari för provtagning mm. Jag hade under början av veckan känt mig dålig. Det tryckte över bröstet. Det gjorde ont när jag andades. Pucko-Ulle börjar då söka på symptomen på internet… Det första jag får fram är ju såklart metastaser. Spridd bröstcancer. Vanligast att det sätter sig i lungor och lever. Jag ringer till bröstmottagningen och uttrycker min oro. De säger att det är ganska ovanligt med sådan spridning, men att de kommer att boka en lungröntgen till mig på torsdagen när jag ska läggas in.

På tisdagen så tilltar trycket över bröstet. Jag får inte luft. På jobbet fick jag gå ut en stund innan lunchen. I matsalen på lunchen så försvinner plötsligt känseln i mina armar och ben. Blodtrycket åker karusell upp och ner i huvudet och jag tänker bara en enda tanke: ”Är det såhär det känns att dö” Jag tar telefonen och ringer sambon. ”Kom. NU!” Mina kollegor ser att något inte stämmer med mig. Jag får hjälp tillbaka till mitt skrivbord. Minns inte så mycket. Jag får med mig mina saker. M följer med mig ner i trapphuset. Där brister det för mig. Jag gråter mot hennes axel och upprepar hela tiden ”Jag vill inte dö. Jag vill inte dö”. M håller om mig och förklarar att jag inte ska dö. Sen kommer sambon. Jag sätter mig i bilen och då brister allt. Jag skriker sparkar och gråter. Bilen är för trång. Jag får panik. Och så har jag panik över att ha ont i lungorna. Jag har lungcancer!! Stackars min sambo. Han tog telefonen och ringde till bröstsjuksköterskorna på kirurgen. De bad oss komma upp.

Vi blir visade in i ”ångestrummet” med pärmarna igen. Där lugnar jag ner mig. Jag blir undersökt. Mina lungor låter ok. Sedan säger sköterskan att hon bokat en lungröntgen till mig. ”Så innan du åker härifrån så ska du ha fått ett besked”. Efter ca 2 timmar lämnar vi sjukhuset. Det fanns inga metastaser i mina lungor. I samma stund som jag fick veta så släppte trycket över bröstet.

Nu vet jag vad panikångest är och jag vill aldrig uppleva detta igen! Jag tror att jag varit för ”stark”. Jag hade avbokat en resa, ringt och styrt med försäkringsbolag, gjort en massa praktiska saker att jag glömt att lyssna på kroppen. Verkligheten kom ikapp mig.

Operation

Så var det då dags för operation. Barnen hade sportlov och var hos mormor och morfar. Sambon satt hos mig på sjukhuset hela torsdagen, fredagen och lördagen. Jag låg på en 3-sal vilket var lite jobbigt. Men sambon och jag satt/låg där bakom mitt skynke och kollade på film till sena kvällen. Sköterskorna brydde sig inte om att besökstiden var slut. Han var med mig i princip hela tiden. Han matade mig med pannkakor när jag kommit upp på min sal efter operationen. Jag var fortfarande hög på morfin så han hade rätt roligt åt mig. Sedan kom doktorn upp och informerade mig om att operationen gått bra. Hela bröstet är bortopererat plus några lymfkörtlar. Det kändes faktiskt som en lättnad att få bort bröstet. Att ha vetskap om att det bodde en elak tumör i mitt vänstra bröst har varit jobbigt. Jag hatade det. Jag mådde sämre psykiskt när jag hade bröstet kvar än när det var borta.
Kuratorn har frågat mig hur det känns att nu blivit av med den kvinnlig kroppsdel. Jag bryr mig faktiskt inte ett skit.  Jag kommer att få ett nytt bröst, men det känns inte som om det brådskar. 

Jag var sjukskriven i ca 3 veckor efter operationen. Sedan började jag jobba igen. Kändes bra.

Kvällen före operationen

Nyopererad och hög på morfin

Fredagsmys hos Landstinget

Återbesök

Den 27 mars var jag på återbesök. Satt åter i det här ångestrummet med pärmar och handfat. Får information om att ”min” tumör var stor som en pingisboll ungefär. Den hade hunnit sprida sig till lymfkörtlarna, men det var bara en körtel som var angripen. Min efterbehandling kommer att bestå av cellgifter vid 6 tillfällen. Därefter ska jag strålas 25 ggr. Sedan blir det till att äta hormoner i 5 år. Tumören var av sådan art att den var känslig för cellgift och hormoner. Dags att förbereda sig på cellgifter då.

Hjälp! Mamma kommer att se konstig ut

Oj vad jobbigt det har varit för min 9-åriga dotter. Mamma ska tappa allt hår. Under resans gång har hon vant sig vid att mamma bara har ett bröst. Hon kan påpeka ibland när jag har glömt sätta i protesen och går ut. ”Mamma…” Och så pekar hon på min platta sida och ler.

Men det har inte varit lätt för henne. Hon har funderat mycket. Hon har varit ledsen i skolan. Tack gode Gud för hennes lärare. Sååå gullig. Dottern har varit rädd för att någon på skolan ska se mig utan hår. Tänk om någon frågar. Jag har erbjudit mig att komma ner till klassen och prata. Men hon vill inte, och då får jag acceptera det. Hon har bara berättat för sina 4 närmsta kompisar. Det är bra att hon känner trygghet hos dessa 4 tjejer.

Vi pratade jättemycket om hur det kommer att bli när jag tappar mitt hår. Ju mer vi har pratat ju bättre har hon känt sig. Problemet med hennes oro är att jag själv inte har kommit åt att konfronteras med mina egna känslor inför att tappa mitt hår. Jag har hela tiden haft fokus på hennes reaktioner och funderingar att jag har glömt bort mina egna.

Första cytostatikabehandlingen. Skjut mig!!!

Själva behandlingen gick ju bra. Eget rum. Supertrevlig sköterska. Fick jättebra information om vad som kunde hända och vilka biverkningar man kunde få. När jag var klar åkte jag ut till modehuset i Kalmar och köpte några nya sjalar att ha på huvudet nu när håret snart skulle åka av. Jag mådde bra. Kände ingenting. Hade fått en hel drös med mediciner mot illamående med mig hem. Behövde jag verkligen dom? Sambon och jag åkte och åt lunch. Raggmunk och fläsk. Sedan åkte jag hem. Vilade lite. Sen kom det….. Illamåendet. Kräkningarna. Kramperna. Låg apatisk på soffan med huvudet ut genom altandörren. ”Jag måste ha luft” Jag kräktes oavbrutet i 6 timmar. Gissa om jag äter raggmunk och fläsk idag? Kan inte ens tänka på den maträtten utan att hulka.

Jag fick även en allergisk reaktion på en av illamåendemedicinerna. Det kröp i hela kroppen. Klarade inte att sitta still eller stå still. Och illamåendet höll i sig nästan en hel vecka.

Idag kan jag tänka såhär: Undra hur mina barn upplevde denna hemska första behandling. En mamma som fullständigt ”ballat ur”. Vad sätter det för spår? Jag minns själv när jag var liten och min mamma hade maginfluensa. Jag grät. Det var jättehemskt. Mammor ska inte bli sjuka!!

Jag mår bra! Nu kör vi på som vanligt. Första bakslaget

Nu mår jag bra igen. Det är vår. NU ska här röjas i trädgården. NU ska den där jäkla häcken planteras. Jag mår ju bra nu. Det gäller att passa på. Nej jag är inte trött. Va? Tyst! JA jag ska ta det lugnt!! Jag mår som vanligt igen. Nu kör vi.

Att plantera en syrenhäck i ösregn och blåst var inte så smart. Iskalla och blöta kläder och jord under naglarna resulterade i 39 graders feber på söndagen. Febern ville inte ge med sig så jag blev inlagd på sjukhuset. Mitt immunförsvar var lika med noll ungefär. Hur tänkte jag där?

Jag blev i alla fall utskriven efter 3 dagar. Fick en injektion Neupogen (ger de vita blodkropparna en skjuts). Smärtan efter den sprutan går inte att beskriva. Det kändes som om ryggraden ville vidga sig och bäckenet blev rörligt igen (foglossning). Jag var vaken halva natten. Vågade knappt andas. Smärtorna kom i stötar. Var den där jäkla häckplanteringen värd detta lidande? Vi får väl se om den tar sig och blir fin ;-)

Håret ramlar

Under min vistelse på sjukhuset så började mitt hår ramla av mer och mer. Nu var det nära. När jag kom hem så tog jag med mig dottern och en sophink in i badrummet och sa: ”Nu H är det dags. Hämta en sax så får du göra vilken frisyr du vill på mig” Oj vad kul vi hade! Och vilka frisyrer. Tuppkam och synth-frissa innan allt rakades av. Dottern var glad. Det såg inte så hemskt ut som hon hade trott. Jag var glad för det, men inombords så grät jag. Jag såg ju för jävlig ut. Och vilken konstig känsla. Vad kallt det blev på huvudet. Nej på med mössan och smink runt ögonen. NU hade jag cancer.

Där är ju hon som har cancer

Jag hör det inte men jag känner det. Folk runtomkring. Nu SYNS det ju att jag är sjuk. Fast egentligen så är jag inte alls sjuk utan jag genomgår en säkerhetsåtgärd. Cancern, tumörjäveln, är borta. Nu får jag bara behandling för att säkra upp så att den inte kan komma tillbaka. Men nu ser min omgivning att jag är sjuk. På ett sätt så känns det bra. Då behöver inte jag säga något. Folk är inte dumma. Människor som ser ut som jag har oftast cancer. En del människor tar omvägar tittar bort. Andra tittar medlidande. En del får helt plötsligt ett behov av att berätta för mig om andras cancer.

Jag kan inte säga att någon av dessa reaktioner är fel. Jag vet inte själv hur jag hade reagerat om grannfrun helt plötsligt skulle drabbas. Men jag har ett stort stöd från folk. Det är många som tänker på mig.

Han är mitt allt

Utan honom, min sambo, min blivande make, hade jag inte orkat. Han är mitt allt. Att stå bredvid och se den man älskar må så jävla dåligt och inte kunna göra något. Alla blickar allt medlidande och han kan inte göra något. I vanliga fall är han ”dampig”. Fixar allt. Han är spindeln i nätet. Ett telefonsamtal och ”B fixar”. Min sjukdom kan han inte fixa. Det stör honom. Han vill, men han kan inte. Han kan bara se på hur jag förfaller var tredje vecka. Utåt sett är han som vanligt, men jag förstår att han lider.

Jag älskar honom.

Jag vet att jag inte alltid behandlat honom rättvist. I och med mitt utseendeförfall så har jag fått sämre och sämre självförtroende ”Inte fan kan han vilja ha mig”. Ibland får jag för mig att han bara väntar på att jag ska bli frisk för att han ska kunna lämna mig utan dåligt samvete. En jävligt dum tanke. Jag vet. Han förstår inte varför jag blir sådär ibland. Det gör inte jag heller egentligen. Jag vet bara att vi älskar varandra. Det ska vara vi för alltid nu.

Nytt cellgift. Sommar

Efter 3 omgångar av kräk-cellgiftet var det dags att byta till en annan sort. Taxotere. Har fått förvarningar om att det cellgiftet ska ge otrolig värk i kroppen. Efter första omgången kände jag inte något de första 3 dagarna. Men sen kom en jobbig natt med värk och frossa. Värken var över på ett dygn. Nu började maten smaka konstigt. Plåt eller ingenting. Till och med vatten hade en konstig metallisk smak som gjorde att det vände sig i munnen. Halsbränna har man ju haft tidigare. Men den här ”halsbrännan” var inte normal. Gode Gud vad ont jag hade. Utan att gå in på allt för mycket detaljer så blödde jag nu i slemhinnorna från näsan och ända ner i… där. Var överlycklig varje gång jag varit på toa och papperet inte färgats knallrött.

Efter incidenten med feber efter häckplanteringen så har jag fått sprutor jag ska ta på mig själv för att immunförsvaret ska hålla sig i schack. Att ta sprutor på sig själv är vidrigt och ångestframkallande. Men jag gör det. Biverkningarna av de sprutorna är värk i muskler och skelett. Får ont 2 dagar av de 8 som de ska tas. Givetvis sammanföll detta med midsommar. Men till Borgholm skulle vi med bussen. Jag kan ju inte ligga här hemma och tycka synd om mig själv. Tradition är tradition, även om vi åkte en dag senare i år. Midsommarn var lugn och trevlig. Har dock lite svårt för fulla okända karlar som ramlar in i förtältet och frågar ”Ursäkta men har du cancer?” Jag är ju en trevlig människa så jag svara såklart ja. Sen sätter ju det här ”tyckasyndom-snacket” igång. Och med onyktra personer. Nej. Jag uppskattar inte detta.

Nya bakslag

Väl hemma på söndagen så börjar jag bli trött. Få ont i kroppen och gissa vad… FEBER! Jag dämpar ner så mycket jag kan med panodil. Piggnar till. Men natten blir jobbig. Vaknar och kan inte lyfta huvudet från sängen. Sambon kör barnen till dagis/fritids. Jag ligger kvar och försöker ringa cytostatikamottagningen. Telefonen avstängd. I 1 ½ timme försöker jag nå dem. Sambon åkte hem från jobbet. Vid det här laget kunde jag knappt röra mig. Det fick bli akutmottagningen. Immunförsvaret nere igen. Blev isolerad med dropp för andra gången. Piggnar till av antibiotikan och får åka hem på onsdagen. Vilar i 2 dagar. Känner mig ganska bra på fredagen. Går på toa. Jippii!! Urinvägsinfektion!!

Kan det aldrig få vara bra???

Försöker dricka bort den under helgen, men blir tvungen att ringa vårdcentralen på måndagen.

Vårdcentralen

Jag ska nu försöka att inte skriva en massa skit om min vårdcentral i det här stycket. Jag fick tid på vårdcentralen på måndagen och lämnade ett urinprov. Provsvaren visar blod i urinen och bakterier. Jag ska nu få antibiotika. Kruxet med det hela är att jag 7 dagar senare ska in och få cellgiftsomgång nr 5. Jag undrar naturligtvis om antibiotikan kan påverka behandlingen. Det vet inte doktorn. Hon letar i min journal (skärmen är vänd så jag kan följa med och se). Jag vet inte riktigt vad hon letar efter, men lite försiktigt påpekar jag att hon är på år 2007 och söker… Hon skriver ut en ”svag” antibiotika som ska va bra mot allmän infektion. Tack och hej.

På onsdagen ringer doktorn och ber mig komma in till vårdcentralen för att lämna ett nytt urinprov. Hon är osäker på om hon verkligen skrivit ut rätt antibiotika till mig. Jag lämnar nya prover. Får en ny sorts antibiotika.

På torsdagen ringer doktorn igen. Nu har det ”riktiga” provsvaret kommit. Sen startar doktorn en envägskommunikation där hon pratar i mun på sig själv. Det jag kunde urskilja var

”Du är resistent mot de flesta sorters antibiotika” ”Du måste få starkare medicin”  ”Blir du inlagd måste du va isolerad” ”Du måste tvätta händerna när du  varit på toa” ”Använd handsprit”

Sedan ville hon att jag skulle komma ner till vårdcentralen för att hämta en broschyr om toaletthygien. Jag blev faktiskt kränkt. Att vid 35-års ålder få order om att tvätta händerna efter toalettbesök. Det tar jag bara inte.

Senare på kvällen var jag i kontakt med min dotters kompis pappa. Han är infektionsläkare. Det visade sig att ”min” läkare varit i kontakt med honom ang min medicinering. Han förklarade för mig att jag fått en smitta som heter ESBL. ESBL är ett ämne som bildas av vissa bakterier och som bryter ner några vanliga antibiotika t e x olika penicilliner. Man behandlar inte ESBL utan det kan försvinna av sig självt. Alltså: Jag har en smitta som gör att viss sorts antibiotika inte ”biter” på mig. Det var detta som doktorn försökte förklara för mig i telefon. Konstigt.

Jag blev i alla fall botad från urinvägsinfektionen med den nya antibiotikan och behandling 5 kunde genomföras enligt planerna.

Leva livet

Som tur är så har jag inte mått så dåligt av cellgiftet taxotere. Lite ont i kroppen, muntorrhet och ont i halsen. Jag tycker att jag har kunnat leva på gaanska som vanligt. Plåtsmaken i munnen håller i sig från dag 2-5. Sedan smakar det som vanligt igen. Jag har under sommaren varit på semester med familjen. Varit på biltävling i Norge. Folk säger till mig att jag ser så pigg och fin ut. Det är jag inte. Men som en vän till mig (som också gått igenom svårigheter) brukar säga: ”Man har inte roligare än man gör sig” Och det är så sant! Jag skyller inte på att jag har cancer i onödan. Cancern ska inte få hindra mig från att göra det jag tycker är kul! Den har ställt till med mycket skit för mig ändå. Nu är det JAG som bestämmer.

Lite smålullig efter en helkväll på Lammet & Grisen

Musiken som hjälpmedel

När jag var som argast på cancern så sökte jag bland en massa arg musik. Jag hittade en sådan passande och slående låt med Lillasyster. Den är hård och arg och jag mår så bra när jag hör den. Den heter ”Dra åt helvete”. Lite väl hårt kanske, men texten är bara bäst. För mig handlar den om den tumör som satt i mitt bröst och fördärvade min tillvaro.

Jag vet vad jag vill säga men jag hittar inga ord

och allt jag tänker på är mord

nu har du fan bränt dina broar

Dra år helvete

Jag vet vad jag vill göra men jag måste stanna kvar

Jag kan fan inte bara dra

Men du kommer aldrig mera hit

Dra åt helvete

Sambons ”terapi”

Fy fasen för att stå bredvid när en nära anhörig drabbas av cancer. Som tur är så är jag och min sambo väldigt trygga i varandra. Vi har känt varann i 28 år och har varit tillsammans 17 utav dem. Vi kan varandra utan och innan. Min sambo har ett stort intresse. Motorsport. I november förra året bestämde sig han och två kompisar för att bygga en driftingbil av en Volvo 240. Bygget var igång och allt gick bra. Sambon förklarade för sina kamrater att: ”Är det nu så att hon är sjuk så lägger vi ner” Men så blev det inte. Det kunde inte bli bättre terapi än ett bilbygge i vårt garage under vintern/våren. Varför ska vi sitta inne och glo på varandra när vi kan göra så mycket roligare och bättre saker med tiden. De veckor som jag har varit riktigt dålig har han förståss tagit hand om vardagen. Men jag har velat ha honom i garaget för då vet jag att han trivs. Han kan prata ostört med folk och koncentrera sig på bygget. JAG blir lugn och trygg när HAN är i garaget och gör det som han älskar och kan mest i hela världen. Han får pyssla och bygga och konstruera saker. Släppa vår verklighet en stund. Göra något som han har kontroll över.
Jag har fått en del kommentarer på att sambon "verkar ha kört på som vanligt" under den här tiden. DET STÄMMER INTE!! Men man KAN inte bara lägga sig ner och dö. Livet pågår ju här och nu! Utåt sett så kanske det har verkat som om han "kört på som vanligt". Men titta på honom. På dessa 7 månader har han rasat i vikt och skäggstubbet har ändrat färg till vitt på sina ställen.

TXR Performance HB. Jag fick förmånen att designa motorhuven. Det blev självklart ett Rosa Band. På nätet och på tävlingar får de mycket god respons på att de har Rosa Bandet på huven. En fin gest.

Loppis och insamling till cancerfonden

En vän till mig frågade mig i början av sommaren om jag skulle vilja vara med på en loppis där all vinst skulle gå till cancerfonden. Självklart! ”Jag kan ställa upp som miffo” sa jag. Min vän Sophie gick ut via Facebook och undrade om folk ville skänka saker till vår loppis. Och jisses vilken respons. Våra två lokaltidningar kom hem och gjorde reportage hos Sophie. Den 16 juli startade min svägerska Helena en insamling på cancerfondens hemsida. Hon döpte den till ”Ulle” och satte som mål att nå upp i 10 000 kr till och med årsskiftet. Man kunde skicka ett sms och därmed skänka 50 kr till cancerfonden. Och Herre min Gud vad pengarna strömmade in. En anonym person skänkte 30 000 kr!!

Loppisen gick strålande. Jag har aldrig sett så mycket folk på en loppis. Vi sålde för 31 000 kr!! Bara korv och fika (som frivilliga själar och deras barn bakat) fick vi in över 7000 kr. Jag är så djupt hedrad och så stolt över alla människor som ställde upp den här dagen. Framförallt Sophie som drog igång cirkusen. Jag älskar dig. Jag blir också rörd när jag går in på cancerfondens hemsida och ser alla gåvor som kommer in. Det är från alla möjliga. Ibland dyker gamla bekanta upp. Gamla klasskompisar från högstadiet, gamla kompisars föräldrar, folk i racingteam som slänger på en extra tusenlapp. Jag blir tårögd när jag ser det. I skrivande stund så är vi uppe i över 76 000 kr!!!!

Mycket folk på loppisen

Tack underbara Sophie

Sista cytostatikabehandlingen

Har nu genomgått min sista cellgiftsbehandling. Jag mår väl. Det låter konstigt, men jag kommer att sakna cytostatikamottagningen. All go och underbar personal. Det vänliga bemötandet varje gång. Har fått så bra vård. Har känt mig trygg. Även om jag mått dåligt emellanåt så har cytostatikamottagningen varit en trygghet för mig. Deras kompetens har varit ovärderlig. 

Bye bye...

Idag den 7 augusti

 Nu vill jag bara att mitt hår ska växa ut igen. Har tappat precis ALLT. Ser något märklig ut eftersom jag även tappat ögonfransar och ögonbryn. Håret är på gång. Det är ca en halv centimeter babyfjun på hela huvudet. Längtar efter att kunna göra frisyrer. Men den tiden kommer.
Går och väntar på att få en kallelse från sjukhuset så jag kan påbörja min strålning.