Oktober
Jag läser. Oj vad jag läser och tar i fakta. Läser på om
bröstcancer. Mellan 15-20 kvinnor i Sverige får bröstcancer varje dag. Det är
mer än 7000 bröstcancerdiagnoser varje år. Tack vare forskning har behandlingsmetoderna
blivit bättre. Idag kan över 80 % av alla kvinnor som får bröstcancer botas.
Färre än 5 % är under 40 år. Jag tillhör den där lilla procenten. Sabla otur.
Min cancer är inte ärftlig. Jag har inte den ärftliga genen. Jag fick cancer
ändå.
Jag måste bara skriva lite om sjukvården på Kalmar
lasarett. Dom är helt fantastiska. Personalen på mammografin,
bröstsjuksköterskorna på kirurgen med doktor Marie Sundkvist i spetsen.
Personalen på vårdavdelning 6 och 7 när jag låg inlagd med feber. Cytostatikamottagningen,
röntgen, strålningsavdelningen. Alla som har tagit hand om mig har gjort det på
ett otroligt proffsigt sätt. Jag har aldrig känt mig övergiven. Informationen
har varit klockren. Visst har jag varit rädd många gånger, men har aldrig
behövt känna mig dum över min oro. Ni gör alla ett fantastiskt jobb.
Jag har anslutit mig till några kurser angående cancer.
Där träffas människor och diskuterar och får information om cancer.
Jätteintressant att träffa andra som har varit med om nästan samma resa som
jag. Vi pratar och utbyter erfarenheter. Jättenyttigt. Vi medsystrar har gjort
ungefär samma resor men på väldigt olika sätt. Förra gången kom en sköterska
från cytostatikamottagningen och pratade om cellgiftsbehandling. Det var samma
sköterska som jag har haft vid de flesta av mina behandlingar. Hon började
prata om cellgifterna. Jag skruvar lite på mig. Började må lite illa. Sen
pratar hon vidare om det där röda droppet. Jag känner hur strupen drar ihop
sig. Inte kan väl illamående komma bara av att bli påmind om droppet och höra
hennes röst? En stund längre in i föreläsningen så säger hon att det är vanligt
att man kan framkalla illamående bara genom att bli påmind om behandlingen.
Läskigt. Förlåt Anna. Jag mår inte illa av din röst, men påminnelsen blev så
stark. Du är helt fantastisk och har gjort ett kanonjobb med mig.
8 oktober
Nu börjar jag märka av biverkningarna av strålningen. Fy
fan. Är röd på bröstområdet och i armhålan och ljusrosa på de ställena där
huden lossnat. Hur ofta solar man armhålan liksom? Det gör ont. Det svider.
Fast jag visste ju att sådant här kan förekomma och det vore ju lustigt om strålningsbehandlingen
skulle gå obemärkt förbi. Jag har ändå varit hyfsat pigg under behandlingen.
Men vissa dagar tar jag mig inte ur sängen.
Jag vill ha tillbaka mitt långa hår NU! Vill inte vänta.
Jag försöker verkligen göra en liten frisyr av det lilla hår som är på huvudet,
men det är svårt. Jag längtar till den dagen då dottern säger att det är ok att
hämta på fritids utan mössa. Där är hon inte än. Hon skäms fortfarande för mig.
Häromdagen åkte vi till Ölands köpstad och jag glömde sätta på mig en mössa.
När vi kliver in genom dörrarna så tittar dottern på mig och får nästan panik. ”Mamma!! Mössan!!” Jag försöker vifta
bort oron. JAG skäms ju inte. Men oj vad tjurig hon blev. Hon gick flera meter
framför mig. Ville inte titta på kläder tillsammans med mig. Hon skämdes
verkligen. Jag kände att jag blev irriterad. Sen bara ledsen. Jag blev sårad av
min egen dotters reaktion. Ute i bilen så förklarade jag för henne att jag blev
ledsen. Hon blev ledsen och sa förlåt. Var detta rätt eller fel? Jag vet inte.
Ska jag bli arg när hon skäms för mig? Jag vet inte.
15 oktober
Nu har jag strålats klart. Jag är färdig med de dagliga
besöken på strålningen. Kändes lite underligt att i morse inte styra bilen mot
sjukhuset. Jag saknar folket i väntrummet och personalen men INTE behandlingen. Nu ser jag ännu värre
ut över bröstet. Vem är monstret jag ser i spegeln? Huden har släppt och jag är
mörkbrun. Kan inte sova om nätterna för det svider. Varje gång jag vänder mig
så vaknar jag och skriker av smärta. Men
det blir bättre… Svårt att se det nu. Har svårt att se en brudklänning på
denna kropp inom ett år. För att inte tala om bröllopsfrisyr…
 |
| Silikonlappar över strålningsområdet lindrade |
Jag träffade läkaren i fredags den 12 oktober. Nu är det
dags att påbörja sista behandlingen. Antihormoner i 5 år. Antihormoner är en
metod att stoppa östrogenet i min kropp. Min tumör var väldigt känslig för
östrogen. Om det nu mot all förmodan skulle finnas någon cancercell kvar i min
kropp så kommer den jävlen att dö nu. Har hört mycket om dessa tabletter. Nolvadex.
Jag kan inte ta in allt. Jag vet ju inte hur de kommer att påverka MIG. Men
enligt bipacksedeln med möjliga biverkningar så kan man bli både blind och få
cancer i livmodern. Nåja. Det är väl en lätt överdrift. Vanligast är klimakteriebesvär så som svettningar och
ledvärk. Ja, vad ska jag säga. Kan ju passa på redan nu att be min omgivning om
ursäkt… Ifall jag skulle få kraftiga humörsvängningar.
Jag är lite rädd. Nu ska jag försöka hitta tillbaka till
livet jag hade innan cancern. Vart var vi? Bröllop. Träning. Jo då. Klart det
blir bröllop nästa sommar i augusti. Vilken fest det kommer att bli! Till dess ska
jag ha både ha långt hår och vara i bröllopsform i kroppen. Känns skönt att ha
små mål att sträva efter.
 |
| Håret börjar växa till sig |
