7 månader med cancer

Metallicakonsert på Ullevi Sommaren 2011

Cancer? Jag? Det absolut sista jag ville göra efter att ha fått mitt cancerbesked var att surfa på nätet och läsa om andra människors cancer. Men nu efter ca 7 månader så känner jag ett enormt behov av att läsa andra människors cancerhistorier. Jag kommer på mig själv ibland genom att sitta och nicka, le, skratta eller gråta igenkännande när jag läser. 

Den  här "bloggen" berättar min historia. Mina tankar och erfarenheter.

Så låt oss gå tillbaka till januari 2012. Nu kör vi.

21 januari 2012. Knölen

Livet var nästan för bra. Bröllopsplanerna var i full gång inför sommaren. Jag hade i november börjat träna och träningen gav resultat. Jag köpte nya kläder i en storlek mindre och förlängde håret. Resan till Teneriffa i mars var bokad. Barnen såg fram emot semestern. De var ju ett år äldre i år så det skulle nog gå ännu bättre att åka. Så kom den där dagen. Den 21 januari. Jag står i duschen efter att min ”frissa” varit här och plockat ur mitt löshår. Jag känner något i mitt vänstra bröst. Inbillning? Knappast. Min enda tanke var: Bröstcancer – död. Jag vet att benen vek sig en aning under mig och jag blev illamående. Hela tiden med en enda tanke. Död. Fan jag är ju inte klar med mitt liv. Jag är 35 år. Har två barn 9 och 5 år gamla. Det kan inte ta slut NU!

Jag ringde in min sambo från garaget och han konstaterade också ganska snabbt att det var en stor knöl i bröstet. Eftersom det var lördag så kunde vi ju inte åka till någon doktor. Jag ringde 1177 (inte för jag vet varför. Behövde nog bara prata med någon) Fick ju givetvis inget svar om det var cancer eller ej, men jag fick väldigt bra information om rutiner med undersökningar och så. Något lugnare väntade jag till måndagen med att ringa.

Undersökning på sjukhuset och väntan

Fick via vårdcentralen en remiss till sjukhuset och mammografin. Jo då de såg knölen. De undersökte med ultraljud och stannade och tog bilder på den fan flera gånger.  Undersökningen avslutades med en biopsi. Biopsi= en lång jäkla nål in i bröstet för att nypa av små delar av knölen. Aj!!

Denna väntan tog nästan knäcken på mig. En och en halv vecka skulle vi vänta innan det där besöket på kirurgen den 8 februari. Man slets mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen var det bra. Andra dagen var man deppig. Mitt i denna väntan så inföll internationella cancerdagen. Överallt var det cancerartiklar. Varenda tidning och nätupplaga hade reportage om olika kända och okända personer och deras historier. Jag ville spy. Det var ju DERAS kamp. Inte min. Jag hade ju inte cancer. Eller?

Kvällen den 7 februari

Beskedet den 8 februari

Vi tog en fika på sjukhusets café innan vi skulle upp. Min sambo var med. Redan i väntrummet uppe på kirurgen börjar jag skaka. ”Det här kommer inte att gå bra”. Jag känner inte mina ben riktigt när vi går in till det undersökningsrummet vi blir visade till. Jag minns precis hur det såg ut. Vet vilken färg det var på pärmarna uppe i hyllan, handfatet och stolarna. Efter en stund kommer doktorn in. Hon hälsar och säger: ”Vi har nu fått resultaten på dina prover. Och… det ser ju inte så bra ut”

Jag vet att sambon kramade min hand hårt. Jag var förlamad. Tårarna rann minns jag men jag grät inte. Sedan hörde jag något om att tumören inte verkade ha spridit sig till lymfkörtlarna och att de skulle bli tvungna att operera bort hela mitt bröst. Tumören satt illa till. Mitt i bröstet. Stor som en pingisboll ungefär. Hur fan kunde jag ha missat den så länge? Nu var den iallafall där och nya prover skulle tas. Bedövning. En ännu större och längre nål än förra gången. Som 3 pistolskott in i bröstet. Pang pang pang! En kurator blir inkallad. Supergullig. Men jag hade inte så mycket att säga eller prata om. Jag såg vid det här laget ut som fantomen, med mascara rinnande ner för kinder och runt ögon. Bokade en tid med kuratorn. Skulle dit veckan efter.

Sambon och jag köpte mat. Åkte hem. Satte oss vid köksbordet och åt under tystnad. Vi hade inget att säga. Sen började det. Vem ska vi ringa först?

Berätta för barnen

Inte det lättaste. Jag hade nu vetat i 6 timmar att jag har bröstcancer. Nu var det dags att berätta för barnen. Jag började med min 9-åriga dotter. Hon är en ganska känslig tjej. En ”tänkare”. Ordet cancer är så laddat. Hon blev såklart jätteledsen och rädd. Jag grät inte när jag berättade. Jag var ”stark”.  Jag vet inte hur det känns att vara 9 år och få reda på att mamma är sjuk och kommer att operera bort sitt ena bröst och tappa håret. Herre Gud. En mamma som är flintskallig! Vi pratade länge och kramades och gosade. Jag minns att jag hela tiden lät så övertygande. ”Det här kommer att gå bra” Doktorn är jätteduktig”. Men om det var dottern eller mig själv jag försökte övertyga vet jag inte. Sonen 5 år blev lite ledsen, men jag tror inte att han förstod på samma sätt som dottern.

I samma veva informerade jag personal på dagis, fritids och dotterns lärare. Vilken underbar personal! Under hela resan har vi haft en otroligt bra kontakt.

Reaktioner från omgivningen

Än så länge var det bara nära vänner och familj som visste. Det blev ingen dramatik. Mitt jobb visste också. Jag stannade hemma från jobbet några dagar. Har fått höra i efterhand att mina närmsta kollegor suttit runt en arbetsplats när mitt sms kom. De hade suttit och varit tysta, gråtit och kramats.

Min chef samlade snabbt ihop vår grupp och informerade om läget. Jag själv tyckte att jag hade landat. Efter 3-4 dagar kände jag mig ok  (???). Några kollegor kom hem till mig med blommor och fika. Jag var som vanlig och vi fikade och hade skoj. Jag började jobba mindre än en vecka efter beskedet. Jag var ju stark. Det märktes direkt på jobbet att saker var annorlunda när jag kom tillbaka. En del stannade och pratade mycket. En del drog sig undan. Det är svårt att veta hur man ska bete sig. Sådan är jag själv.

Samma vecka som jag skulle opereras släppte jag bomben på Facebook.Oj vilken aktivitet. Och vilket fantastiskt stöd jag fick. Nu var det ute. Skönt. Det kom blomsterbud, nallebud, chokladbud. Gud vad saker  jag fick. Det jobbiga med att de flesta nu visste var allt tröstande. En del folk blev ledsna när de till exempel såg mig i affären. De ville kramas. Såg ledsna ut. Jag har nog aldrig tröstat så många som jag gjort under de här 7 månaderna. JAG klappade på folk och sa saker som: "Jo men detta kommer jag att klara" "Jag har bra förutsättningar". "Så inte va ledsen nu". Sedan förstår jag att det inte kan ha varit lätt för en del. Många har en relation till cancer och nu blev det verklighet igen. Jag klandrar ingen för att ha varit ledsen pga mig.

Panikångest

Fredagen den 24 februari skulle jag opereras. Skulle bli inlagd sen 23 februari för provtagning mm. Jag hade under början av veckan känt mig dålig. Det tryckte över bröstet. Det gjorde ont när jag andades. Pucko-Ulle börjar då söka på symptomen på internet… Det första jag får fram är ju såklart metastaser. Spridd bröstcancer. Vanligast att det sätter sig i lungor och lever. Jag ringer till bröstmottagningen och uttrycker min oro. De säger att det är ganska ovanligt med sådan spridning, men att de kommer att boka en lungröntgen till mig på torsdagen när jag ska läggas in.

På tisdagen så tilltar trycket över bröstet. Jag får inte luft. På jobbet fick jag gå ut en stund innan lunchen. I matsalen på lunchen så försvinner plötsligt känseln i mina armar och ben. Blodtrycket åker karusell upp och ner i huvudet och jag tänker bara en enda tanke: ”Är det såhär det känns att dö” Jag tar telefonen och ringer sambon. ”Kom. NU!” Mina kollegor ser att något inte stämmer med mig. Jag får hjälp tillbaka till mitt skrivbord. Minns inte så mycket. Jag får med mig mina saker. M följer med mig ner i trapphuset. Där brister det för mig. Jag gråter mot hennes axel och upprepar hela tiden ”Jag vill inte dö. Jag vill inte dö”. M håller om mig och förklarar att jag inte ska dö. Sen kommer sambon. Jag sätter mig i bilen och då brister allt. Jag skriker sparkar och gråter. Bilen är för trång. Jag får panik. Och så har jag panik över att ha ont i lungorna. Jag har lungcancer!! Stackars min sambo. Han tog telefonen och ringde till bröstsjuksköterskorna på kirurgen. De bad oss komma upp.

Vi blir visade in i ”ångestrummet” med pärmarna igen. Där lugnar jag ner mig. Jag blir undersökt. Mina lungor låter ok. Sedan säger sköterskan att hon bokat en lungröntgen till mig. ”Så innan du åker härifrån så ska du ha fått ett besked”. Efter ca 2 timmar lämnar vi sjukhuset. Det fanns inga metastaser i mina lungor. I samma stund som jag fick veta så släppte trycket över bröstet.

Nu vet jag vad panikångest är och jag vill aldrig uppleva detta igen! Jag tror att jag varit för ”stark”. Jag hade avbokat en resa, ringt och styrt med försäkringsbolag, gjort en massa praktiska saker att jag glömt att lyssna på kroppen. Verkligheten kom ikapp mig.

Operation

Så var det då dags för operation. Barnen hade sportlov och var hos mormor och morfar. Sambon satt hos mig på sjukhuset hela torsdagen, fredagen och lördagen. Jag låg på en 3-sal vilket var lite jobbigt. Men sambon och jag satt/låg där bakom mitt skynke och kollade på film till sena kvällen. Sköterskorna brydde sig inte om att besökstiden var slut. Han var med mig i princip hela tiden. Han matade mig med pannkakor när jag kommit upp på min sal efter operationen. Jag var fortfarande hög på morfin så han hade rätt roligt åt mig. Sedan kom doktorn upp och informerade mig om att operationen gått bra. Hela bröstet är bortopererat plus några lymfkörtlar. Det kändes faktiskt som en lättnad att få bort bröstet. Att ha vetskap om att det bodde en elak tumör i mitt vänstra bröst har varit jobbigt. Jag hatade det. Jag mådde sämre psykiskt när jag hade bröstet kvar än när det var borta.
Kuratorn har frågat mig hur det känns att nu blivit av med den kvinnlig kroppsdel. Jag bryr mig faktiskt inte ett skit.  Jag kommer att få ett nytt bröst, men det känns inte som om det brådskar. 

Jag var sjukskriven i ca 3 veckor efter operationen. Sedan började jag jobba igen. Kändes bra.

Kvällen före operationen

Nyopererad och hög på morfin

Fredagsmys hos Landstinget

Återbesök

Den 27 mars var jag på återbesök. Satt åter i det här ångestrummet med pärmar och handfat. Får information om att ”min” tumör var stor som en pingisboll ungefär. Den hade hunnit sprida sig till lymfkörtlarna, men det var bara en körtel som var angripen. Min efterbehandling kommer att bestå av cellgifter vid 6 tillfällen. Därefter ska jag strålas 25 ggr. Sedan blir det till att äta hormoner i 5 år. Tumören var av sådan art att den var känslig för cellgift och hormoner. Dags att förbereda sig på cellgifter då.

Hjälp! Mamma kommer att se konstig ut

Oj vad jobbigt det har varit för min 9-åriga dotter. Mamma ska tappa allt hår. Under resans gång har hon vant sig vid att mamma bara har ett bröst. Hon kan påpeka ibland när jag har glömt sätta i protesen och går ut. ”Mamma…” Och så pekar hon på min platta sida och ler.

Men det har inte varit lätt för henne. Hon har funderat mycket. Hon har varit ledsen i skolan. Tack gode Gud för hennes lärare. Sååå gullig. Dottern har varit rädd för att någon på skolan ska se mig utan hår. Tänk om någon frågar. Jag har erbjudit mig att komma ner till klassen och prata. Men hon vill inte, och då får jag acceptera det. Hon har bara berättat för sina 4 närmsta kompisar. Det är bra att hon känner trygghet hos dessa 4 tjejer.

Vi pratade jättemycket om hur det kommer att bli när jag tappar mitt hår. Ju mer vi har pratat ju bättre har hon känt sig. Problemet med hennes oro är att jag själv inte har kommit åt att konfronteras med mina egna känslor inför att tappa mitt hår. Jag har hela tiden haft fokus på hennes reaktioner och funderingar att jag har glömt bort mina egna.

Första cytostatikabehandlingen. Skjut mig!!!

Själva behandlingen gick ju bra. Eget rum. Supertrevlig sköterska. Fick jättebra information om vad som kunde hända och vilka biverkningar man kunde få. När jag var klar åkte jag ut till modehuset i Kalmar och köpte några nya sjalar att ha på huvudet nu när håret snart skulle åka av. Jag mådde bra. Kände ingenting. Hade fått en hel drös med mediciner mot illamående med mig hem. Behövde jag verkligen dom? Sambon och jag åkte och åt lunch. Raggmunk och fläsk. Sedan åkte jag hem. Vilade lite. Sen kom det….. Illamåendet. Kräkningarna. Kramperna. Låg apatisk på soffan med huvudet ut genom altandörren. ”Jag måste ha luft” Jag kräktes oavbrutet i 6 timmar. Gissa om jag äter raggmunk och fläsk idag? Kan inte ens tänka på den maträtten utan att hulka.

Jag fick även en allergisk reaktion på en av illamåendemedicinerna. Det kröp i hela kroppen. Klarade inte att sitta still eller stå still. Och illamåendet höll i sig nästan en hel vecka.

Idag kan jag tänka såhär: Undra hur mina barn upplevde denna hemska första behandling. En mamma som fullständigt ”ballat ur”. Vad sätter det för spår? Jag minns själv när jag var liten och min mamma hade maginfluensa. Jag grät. Det var jättehemskt. Mammor ska inte bli sjuka!!

Jag mår bra! Nu kör vi på som vanligt. Första bakslaget

Nu mår jag bra igen. Det är vår. NU ska här röjas i trädgården. NU ska den där jäkla häcken planteras. Jag mår ju bra nu. Det gäller att passa på. Nej jag är inte trött. Va? Tyst! JA jag ska ta det lugnt!! Jag mår som vanligt igen. Nu kör vi.

Att plantera en syrenhäck i ösregn och blåst var inte så smart. Iskalla och blöta kläder och jord under naglarna resulterade i 39 graders feber på söndagen. Febern ville inte ge med sig så jag blev inlagd på sjukhuset. Mitt immunförsvar var lika med noll ungefär. Hur tänkte jag där?

Jag blev i alla fall utskriven efter 3 dagar. Fick en injektion Neupogen (ger de vita blodkropparna en skjuts). Smärtan efter den sprutan går inte att beskriva. Det kändes som om ryggraden ville vidga sig och bäckenet blev rörligt igen (foglossning). Jag var vaken halva natten. Vågade knappt andas. Smärtorna kom i stötar. Var den där jäkla häckplanteringen värd detta lidande? Vi får väl se om den tar sig och blir fin ;-)

Håret ramlar

Under min vistelse på sjukhuset så började mitt hår ramla av mer och mer. Nu var det nära. När jag kom hem så tog jag med mig dottern och en sophink in i badrummet och sa: ”Nu H är det dags. Hämta en sax så får du göra vilken frisyr du vill på mig” Oj vad kul vi hade! Och vilka frisyrer. Tuppkam och synth-frissa innan allt rakades av. Dottern var glad. Det såg inte så hemskt ut som hon hade trott. Jag var glad för det, men inombords så grät jag. Jag såg ju för jävlig ut. Och vilken konstig känsla. Vad kallt det blev på huvudet. Nej på med mössan och smink runt ögonen. NU hade jag cancer.

Där är ju hon som har cancer

Jag hör det inte men jag känner det. Folk runtomkring. Nu SYNS det ju att jag är sjuk. Fast egentligen så är jag inte alls sjuk utan jag genomgår en säkerhetsåtgärd. Cancern, tumörjäveln, är borta. Nu får jag bara behandling för att säkra upp så att den inte kan komma tillbaka. Men nu ser min omgivning att jag är sjuk. På ett sätt så känns det bra. Då behöver inte jag säga något. Folk är inte dumma. Människor som ser ut som jag har oftast cancer. En del människor tar omvägar tittar bort. Andra tittar medlidande. En del får helt plötsligt ett behov av att berätta för mig om andras cancer.

Jag kan inte säga att någon av dessa reaktioner är fel. Jag vet inte själv hur jag hade reagerat om grannfrun helt plötsligt skulle drabbas. Men jag har ett stort stöd från folk. Det är många som tänker på mig.

Han är mitt allt

Utan honom, min sambo, min blivande make, hade jag inte orkat. Han är mitt allt. Att stå bredvid och se den man älskar må så jävla dåligt och inte kunna göra något. Alla blickar allt medlidande och han kan inte göra något. I vanliga fall är han ”dampig”. Fixar allt. Han är spindeln i nätet. Ett telefonsamtal och ”B fixar”. Min sjukdom kan han inte fixa. Det stör honom. Han vill, men han kan inte. Han kan bara se på hur jag förfaller var tredje vecka. Utåt sett är han som vanligt, men jag förstår att han lider.

Jag älskar honom.

Jag vet att jag inte alltid behandlat honom rättvist. I och med mitt utseendeförfall så har jag fått sämre och sämre självförtroende ”Inte fan kan han vilja ha mig”. Ibland får jag för mig att han bara väntar på att jag ska bli frisk för att han ska kunna lämna mig utan dåligt samvete. En jävligt dum tanke. Jag vet. Han förstår inte varför jag blir sådär ibland. Det gör inte jag heller egentligen. Jag vet bara att vi älskar varandra. Det ska vara vi för alltid nu.

Nytt cellgift. Sommar

Efter 3 omgångar av kräk-cellgiftet var det dags att byta till en annan sort. Taxotere. Har fått förvarningar om att det cellgiftet ska ge otrolig värk i kroppen. Efter första omgången kände jag inte något de första 3 dagarna. Men sen kom en jobbig natt med värk och frossa. Värken var över på ett dygn. Nu började maten smaka konstigt. Plåt eller ingenting. Till och med vatten hade en konstig metallisk smak som gjorde att det vände sig i munnen. Halsbränna har man ju haft tidigare. Men den här ”halsbrännan” var inte normal. Gode Gud vad ont jag hade. Utan att gå in på allt för mycket detaljer så blödde jag nu i slemhinnorna från näsan och ända ner i… där. Var överlycklig varje gång jag varit på toa och papperet inte färgats knallrött.

Efter incidenten med feber efter häckplanteringen så har jag fått sprutor jag ska ta på mig själv för att immunförsvaret ska hålla sig i schack. Att ta sprutor på sig själv är vidrigt och ångestframkallande. Men jag gör det. Biverkningarna av de sprutorna är värk i muskler och skelett. Får ont 2 dagar av de 8 som de ska tas. Givetvis sammanföll detta med midsommar. Men till Borgholm skulle vi med bussen. Jag kan ju inte ligga här hemma och tycka synd om mig själv. Tradition är tradition, även om vi åkte en dag senare i år. Midsommarn var lugn och trevlig. Har dock lite svårt för fulla okända karlar som ramlar in i förtältet och frågar ”Ursäkta men har du cancer?” Jag är ju en trevlig människa så jag svara såklart ja. Sen sätter ju det här ”tyckasyndom-snacket” igång. Och med onyktra personer. Nej. Jag uppskattar inte detta.

Nya bakslag

Väl hemma på söndagen så börjar jag bli trött. Få ont i kroppen och gissa vad… FEBER! Jag dämpar ner så mycket jag kan med panodil. Piggnar till. Men natten blir jobbig. Vaknar och kan inte lyfta huvudet från sängen. Sambon kör barnen till dagis/fritids. Jag ligger kvar och försöker ringa cytostatikamottagningen. Telefonen avstängd. I 1 ½ timme försöker jag nå dem. Sambon åkte hem från jobbet. Vid det här laget kunde jag knappt röra mig. Det fick bli akutmottagningen. Immunförsvaret nere igen. Blev isolerad med dropp för andra gången. Piggnar till av antibiotikan och får åka hem på onsdagen. Vilar i 2 dagar. Känner mig ganska bra på fredagen. Går på toa. Jippii!! Urinvägsinfektion!!

Kan det aldrig få vara bra???

Försöker dricka bort den under helgen, men blir tvungen att ringa vårdcentralen på måndagen.

Vårdcentralen

Jag ska nu försöka att inte skriva en massa skit om min vårdcentral i det här stycket. Jag fick tid på vårdcentralen på måndagen och lämnade ett urinprov. Provsvaren visar blod i urinen och bakterier. Jag ska nu få antibiotika. Kruxet med det hela är att jag 7 dagar senare ska in och få cellgiftsomgång nr 5. Jag undrar naturligtvis om antibiotikan kan påverka behandlingen. Det vet inte doktorn. Hon letar i min journal (skärmen är vänd så jag kan följa med och se). Jag vet inte riktigt vad hon letar efter, men lite försiktigt påpekar jag att hon är på år 2007 och söker… Hon skriver ut en ”svag” antibiotika som ska va bra mot allmän infektion. Tack och hej.

På onsdagen ringer doktorn och ber mig komma in till vårdcentralen för att lämna ett nytt urinprov. Hon är osäker på om hon verkligen skrivit ut rätt antibiotika till mig. Jag lämnar nya prover. Får en ny sorts antibiotika.

På torsdagen ringer doktorn igen. Nu har det ”riktiga” provsvaret kommit. Sen startar doktorn en envägskommunikation där hon pratar i mun på sig själv. Det jag kunde urskilja var

”Du är resistent mot de flesta sorters antibiotika” ”Du måste få starkare medicin”  ”Blir du inlagd måste du va isolerad” ”Du måste tvätta händerna när du  varit på toa” ”Använd handsprit”

Sedan ville hon att jag skulle komma ner till vårdcentralen för att hämta en broschyr om toaletthygien. Jag blev faktiskt kränkt. Att vid 35-års ålder få order om att tvätta händerna efter toalettbesök. Det tar jag bara inte.

Senare på kvällen var jag i kontakt med min dotters kompis pappa. Han är infektionsläkare. Det visade sig att ”min” läkare varit i kontakt med honom ang min medicinering. Han förklarade för mig att jag fått en smitta som heter ESBL. ESBL är ett ämne som bildas av vissa bakterier och som bryter ner några vanliga antibiotika t e x olika penicilliner. Man behandlar inte ESBL utan det kan försvinna av sig självt. Alltså: Jag har en smitta som gör att viss sorts antibiotika inte ”biter” på mig. Det var detta som doktorn försökte förklara för mig i telefon. Konstigt.

Jag blev i alla fall botad från urinvägsinfektionen med den nya antibiotikan och behandling 5 kunde genomföras enligt planerna.

Leva livet

Som tur är så har jag inte mått så dåligt av cellgiftet taxotere. Lite ont i kroppen, muntorrhet och ont i halsen. Jag tycker att jag har kunnat leva på gaanska som vanligt. Plåtsmaken i munnen håller i sig från dag 2-5. Sedan smakar det som vanligt igen. Jag har under sommaren varit på semester med familjen. Varit på biltävling i Norge. Folk säger till mig att jag ser så pigg och fin ut. Det är jag inte. Men som en vän till mig (som också gått igenom svårigheter) brukar säga: ”Man har inte roligare än man gör sig” Och det är så sant! Jag skyller inte på att jag har cancer i onödan. Cancern ska inte få hindra mig från att göra det jag tycker är kul! Den har ställt till med mycket skit för mig ändå. Nu är det JAG som bestämmer.

Lite smålullig efter en helkväll på Lammet & Grisen

Musiken som hjälpmedel

När jag var som argast på cancern så sökte jag bland en massa arg musik. Jag hittade en sådan passande och slående låt med Lillasyster. Den är hård och arg och jag mår så bra när jag hör den. Den heter ”Dra åt helvete”. Lite väl hårt kanske, men texten är bara bäst. För mig handlar den om den tumör som satt i mitt bröst och fördärvade min tillvaro.

Jag vet vad jag vill säga men jag hittar inga ord

och allt jag tänker på är mord

nu har du fan bränt dina broar

Dra år helvete

Jag vet vad jag vill göra men jag måste stanna kvar

Jag kan fan inte bara dra

Men du kommer aldrig mera hit

Dra åt helvete

Sambons ”terapi”

Fy fasen för att stå bredvid när en nära anhörig drabbas av cancer. Som tur är så är jag och min sambo väldigt trygga i varandra. Vi har känt varann i 28 år och har varit tillsammans 17 utav dem. Vi kan varandra utan och innan. Min sambo har ett stort intresse. Motorsport. I november förra året bestämde sig han och två kompisar för att bygga en driftingbil av en Volvo 240. Bygget var igång och allt gick bra. Sambon förklarade för sina kamrater att: ”Är det nu så att hon är sjuk så lägger vi ner” Men så blev det inte. Det kunde inte bli bättre terapi än ett bilbygge i vårt garage under vintern/våren. Varför ska vi sitta inne och glo på varandra när vi kan göra så mycket roligare och bättre saker med tiden. De veckor som jag har varit riktigt dålig har han förståss tagit hand om vardagen. Men jag har velat ha honom i garaget för då vet jag att han trivs. Han kan prata ostört med folk och koncentrera sig på bygget. JAG blir lugn och trygg när HAN är i garaget och gör det som han älskar och kan mest i hela världen. Han får pyssla och bygga och konstruera saker. Släppa vår verklighet en stund. Göra något som han har kontroll över.
Jag har fått en del kommentarer på att sambon "verkar ha kört på som vanligt" under den här tiden. DET STÄMMER INTE!! Men man KAN inte bara lägga sig ner och dö. Livet pågår ju här och nu! Utåt sett så kanske det har verkat som om han "kört på som vanligt". Men titta på honom. På dessa 7 månader har han rasat i vikt och skäggstubbet har ändrat färg till vitt på sina ställen.

TXR Performance HB. Jag fick förmånen att designa motorhuven. Det blev självklart ett Rosa Band. På nätet och på tävlingar får de mycket god respons på att de har Rosa Bandet på huven. En fin gest.

Loppis och insamling till cancerfonden

En vän till mig frågade mig i början av sommaren om jag skulle vilja vara med på en loppis där all vinst skulle gå till cancerfonden. Självklart! ”Jag kan ställa upp som miffo” sa jag. Min vän Sophie gick ut via Facebook och undrade om folk ville skänka saker till vår loppis. Och jisses vilken respons. Våra två lokaltidningar kom hem och gjorde reportage hos Sophie. Den 16 juli startade min svägerska Helena en insamling på cancerfondens hemsida. Hon döpte den till ”Ulle” och satte som mål att nå upp i 10 000 kr till och med årsskiftet. Man kunde skicka ett sms och därmed skänka 50 kr till cancerfonden. Och Herre min Gud vad pengarna strömmade in. En anonym person skänkte 30 000 kr!!

Loppisen gick strålande. Jag har aldrig sett så mycket folk på en loppis. Vi sålde för 31 000 kr!! Bara korv och fika (som frivilliga själar och deras barn bakat) fick vi in över 7000 kr. Jag är så djupt hedrad och så stolt över alla människor som ställde upp den här dagen. Framförallt Sophie som drog igång cirkusen. Jag älskar dig. Jag blir också rörd när jag går in på cancerfondens hemsida och ser alla gåvor som kommer in. Det är från alla möjliga. Ibland dyker gamla bekanta upp. Gamla klasskompisar från högstadiet, gamla kompisars föräldrar, folk i racingteam som slänger på en extra tusenlapp. Jag blir tårögd när jag ser det. I skrivande stund så är vi uppe i över 76 000 kr!!!!

Mycket folk på loppisen

Tack underbara Sophie

Sista cytostatikabehandlingen

Har nu genomgått min sista cellgiftsbehandling. Jag mår väl. Det låter konstigt, men jag kommer att sakna cytostatikamottagningen. All go och underbar personal. Det vänliga bemötandet varje gång. Har fått så bra vård. Har känt mig trygg. Även om jag mått dåligt emellanåt så har cytostatikamottagningen varit en trygghet för mig. Deras kompetens har varit ovärderlig. 

Bye bye...

Idag den 7 augusti

 Nu vill jag bara att mitt hår ska växa ut igen. Har tappat precis ALLT. Ser något märklig ut eftersom jag även tappat ögonfransar och ögonbryn. Håret är på gång. Det är ca en halv centimeter babyfjun på hela huvudet. Längtar efter att kunna göra frisyrer. Men den tiden kommer.
Går och väntar på att få en kallelse från sjukhuset så jag kan påbörja min strålning.